Jag spelar inte ”riktiga” schackturneringar särskilt ofta numera. Sådana som pågår flera dagar, kanske en vecka, med ett eller max två partier om dagen. Det är lite svårt att få ihop det med resten av livet, men jag håller ögonen öppna på kalendermöjligheter hela tiden. För det är verkligen en speciell upplevelse att under flera dagar bara gå in i sig själv och spela. Kanske blir det lite sociala övningar, det brukar alltid vara många gamla vänner med, men i det stora hela är jag i princip tyst hela tiden, spelar mina partier och mellan ronderna äter god mat och läser några böcker.

Resultatet är sällan något att skriva hem om, jag håller fortfarande hyfsad nivå men det känns som om misstagen blir mer dramatiska och avgörande nu jämfört med hur det var när jag var yngre. Och ska man lita på vad alla säger så är det visserligen så att åren ger viktig erfarenhet, mer mönster är lagrade, det går att plocka från minnet av några tusen tävlingspartier. Men samtidigt går ju tankarna långsammare för varje år, varianträkningen blir trögare och det känns som om missarna blir fler.

Senaste gången det begav sig var i Reykjavík Open för tre år sedan. Vi var ett drygt tiotal spelare från Uppsala SSS och fick vara med om ett riktigt äventyr, både på och utanför brädet. Det blev självklart utflykt till gejsrar och till Þingvellir men mest lockande var ändå besöket i Selfoss, med Bobby Fischers grav och det museum som man ställt i ordning för att minnas matchen 1972 mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Den matchen definierade både Fischer som spelare och Island som schacknation och den är högst närvarande när man som schackspelare besöker Island.

Reykjavík Open är en av de bästa öppna turneringarna som spelas i världen. Att den är öppen betyder att vem som helst är välkommen att anmäla sig och att alla spelar i samma klass. Ganska häftigt faktiskt, och om man har tur innebär det att man kanske har möjligheten att få pröva sina krafter mot någon riktig stjärna.

Två av de stora namnen just det året var de unga indierna Gukesh och Praggnanandhaa, båda gick från klarhet till klarhet, rapporterna om deras framgångar avlöste varandra och de var bara 16 och 17 år gamla! Och när inför tävlingen försökte räkna ut vem jag skulle kunna få möta i första ronden var det faktiskt inte omöjligt att det skulle kunna bli någon av dem. Det hade varit så häftigt!

Det blev en riktigt stark spelare jag fick möta i rond 1, men inte någon av de jag hade hoppats på. Istället en 18-årig amerikan jag inte hört talas om. Hans rating var över 2600 så han var uppenbarligen en stjärna och det var ändå en jäkligt häftig utmaning. Han hette Hans Moke Niemann och var som sagt inte särskilt känd då, men det skulle ju snart komma att ändra sig när han några månader senare vann ett vackert parti mot Magnus Carlsen, men det är en helt annan historia.

Fem av borden med de bästa spelarna var placerade på ett litet podium och där skulle jag alltså sitta (Gukesh satt på bordet bredvid mig!). Svart mot tävlingens tredjerankade spelare borde inte ge så stora chanser annat till en häftig upplevelse, men det är sannerligen inte det sämsta. Så det var bara att sätta sig till rätta och köra.

Jag och Hans Niemann ska precis starta vårt parti i första ronden.

Hans Moke Niemann – Carl Fredrik Johansson, Reykjavik Open 2022

1.e4 c5 2. Sf3 d6 3. Lb5+ Sd7 4. O-O a6 5. Ld3 Sgf6 6. Te1 e5?

Redan så här tidigt blir det fel. Att ta två steg med e-bonden här var mycket sämre än jag begrep när jag spelade det. Och det fick jag verkligen reda på efter partiet. I efteranalysen berättade Hans att han kollat genom några av mina partier innan ronden. Jag blev lite överraskad bara av den informationen, eftersom det var första ronden i turneringen fick man reda på vilken motståndare man skulle ha väldigt tätt inpå ronden, så det var inte många minuter som fanns att spela på. Men det han berättade för mig fick mig att begripa mer om hur stora skillnader det är mellan en vanlig patzer som mig och en världsspelare. Han hade noterat att jag i en liknande ställning som denna spelat draget e7-e5 vid två tillfällen. Och vid båda dessa tillfällen hade jag tydligen också gjort det nästan direkt! Hans analys blev då att det för mig var ett självklart drag att spela, och eftersom han förstod att det skulle leda till ställningar där vit står utmärkt och svart lätt hamnar i tröstlösa, tråkiga ställningar så valde han att spela den här öppningen med vit. Trots att han normalt sett spelar helt annorlunda.

7. c3 Le7 8. a4 Sf8 9. Lf1 Sg6 10. d4 Lg4

11. dxc5!

Efter det här draget så definieras bondestrukturen i centrum, och det är direkt tydligt att jag egentligen vill ha antingen en bonde på e5 eller en på c5 – med båda på plats saknar mina pjäser för många rutor att gå till. 11. d5 hade jag drömmar om, med ett slutet centrum kände jag att jag kunde få rimliga chanser till bra spel på kungsflygeln, men det draget var säkert aldrig i närheten av hans näthinna.

11… dxc5 12. Dxd8+!

En snabb jämförelse mellan våra pjäser avslöjar bara dåliga nyheter för min del. Speciellt min svartfältslöpare mår ganska illa. Även om jag fick drömma fritt så finns inget riktigt bra ställe för den. Känslan när en mycket bättre spelare än en själv spelar ett drag som det här mot en ger bara känslan av att man inte begriper särskilt mycket alls.

12… Txd8 13. Sbd2 O-O 14. h3 Ld7

Jag får försöka behålla de pjäser som trots allt fungerar hjälpligt.

15. Sc4 Lc6!

Det draget var jag ändå nöjd med. Vits e-bonde måste trots allt försvaras så länge jag hotar den, och taktiken fungerar.

16. Lg5

16. Sfxe5 Sxe5 17. Sxe5 Lxe4 och nu har mina pjäser plötsligt fått betydligt mer liv än de förtjänar.

16… h6 17. Lxf6

Såna byten imponerar på mig. Ena delen av min hjärna tänker ”färre pjäser på brädet = närmare remi”. Men den andra, klokare, inser att han bara byter pjäser så att de vita som är kvar på brädet är bättre än de svarta.

17… Lxf6 18. Sa5 Se7

Här hade jag räknat ganska noga på möjligheten att Niemann skulle spela 19.b4 som ser naturligt ut. Det ger vit mer terräng på damflygeln och ser riktigt läskigt ut. Men mina pjäser är faktiskt väl rustade för att möta det draget, även om jag inte kände mig särskilt säker på att det faktiskt stämde.

19. b4?

Men det naturliga draget är förhastat, det fanns inget skäl att stressa. De kommande dragen hade jag förberett väl, och det finns nog bara ett sätt att hålla spelet flytande.

19… cxb4 20. cxb4 b5! 21. Tac1 Tc8 22. Tc5 Le8!

Det draget var jag väldigt nöjd med under partiet, även om datorn nu i efterhand säger att 22…bxa4 varit snäppet bättre. Hursomhelst har svart de senaste dragen lite överraskande fått ordning på pjäserna lite mer. Eftersom det taktiskt går att hålla i både b5 och e5 har vits plan slagit lite slint och om man tittar efter är inte heller hans pjäser så himla fint placerade.

23. axb5 Txc5 24. bxc5 Lxb5 25. Lxb5 axb5 26. Tb1 Tb8

Här någonstans kunde jag för första gången under partiet andas lite lugnare. Jag visste att jag ridit ut den värsta stormen och att ställningen är hyfsat lika.

27. Kf1 b4 28. Ke2 Ta8!

Inledningen på en lite lurig plan.

29. Ta1 Sc6 30. Sb3 Ta3!

Det draget var jag väldigt förtjust i, och i efteranalysen berättade Hans att han hade missat eller åtminstone grovt underskattat draget.

31. Txa3 bxa3

Nu är min fribonde sannerligen inte mindre farlig än hans.

32. Se1 a2?

Analysdiagram. Efter 34…a2.

Men det tog bara ett drag innan jag gav tillbaka partiet. Tiden började bli knapp, det var en tidskontroll vid 40 drag, och det drag jag försökte räkna på var 32. Sd4+. De tvingande dragen är självklara att börja analysera, men jag fick inte till något särskilt. Och då tänkte jag så här: Sd4 kan jag göra i nästa drag eller senare, men a-bonden ska ju ändå framåt och eftersom jag inte tyckte den såg mer sårbar ut på a2 än på a3 så blev det här draget det enda rimliga.

Men tyvärr valde jag fel. 32… Sd4+! är otroligt mycket bättre än jag kunde ana. Efter 33. Sxd4 exd4 34. Sc2 a2 är springaren bunden till att försvara a1. Vit kan säkert försvara sig, men det är inte lätt. Till exempel 35. g3 Le7 36. c6 Ld8 37. Kd3 Lb6 38. c7 Lxc7 39. Kxd4 Lb6+ och svart vinner. Så nära men ändå så långt borta.

33. Sc2! Ld8?

Inte objektivt jättedåligt, men visar att jag inte har någon som helst plan. 33… Sd4+ hade gått att spela här också, även om effekten inte är lika stor när vit har ordning på hästarna. 34. Scxd4 exd4 35. f4 och det känns hyfsat lika.

34. Kd3 Kf8 35. Kc4 Ke8

Det här draget berömde Hans efter partiet, men den variant han trodde jag tänkt ut och som krävde att kungen gick just hit var inget jag överhuvudtaget reflekterat över.

36. Sc1 Sd4 37. Sa1

37…Kd7?

37… Se6! var sista chansen att rädda partiet, med idén att via f4 ställa till problem på kungsflygeln när vit försöker forcera sin c-bonde. Men jag hade inte sett idén alls, jag tror det är mentalt lite klurigt att begripa att jag plötsligt ska byta sida efter att partiet de senaste 20 dragen i princip bara försiggått på damflygeln. Efter 38. Sxa2 Sf4 39. Sb4 Sxg2 40. Sd3 g5 är det inte alls säkert att svart står sämre.

38. Sxa2

Nu är fribonden borta och jag har inget kvar. Resten av dragen är bara en trist väg mot det oundvikliga målet.

38… La5 39. Sb3 Sxb3 40. Kxb3 g6 41. Sb4 h5 42. Kc4 f5 43. f3 h4 44. Sd3 Ke6 45. Kb5 Ld8 46. Kc6 f4 47. Kb7 g5 48. Sb2 uppgivet

Efter ett långparti är det inte ovanligt att spelarna går till ett angränsande rum (”analysrummet”) för att gå igenom partiet tillsammans, diskutera hur man tänkte och försöka förstå om det fanns något smartare som kunde ha gjorts. Men när en äldre man (jag) som aldrig varit i närheten av eliten har mött en ung superstjärna är det inte lika vanligt. Eller, jag tycker att det hade varit helt rimligt att min motståndare istället valt att gå vidare med några jämnåriga eller kanske ladda för nästa rond. Men på min ödmjuka fråga om han kunde tänka sig att titta på partiet tillsammans svarade han ”gärna” och vi tog med oss ett bräde, gick till baren på bottenvåningen i Harpa (en otroligt cool lokal) tog varsin öl och satt säkert en timme och pratade om partiet.

Johan Sigeman gjorde oss sällskap och förutom att analysera partiet fick vi chansen att prata med ett schackligt ärkeproffs om allt möjligt. Hans berättade bland annat om att han kände sig som en nomad, hade härkomst från Tyskland, Danmark och Hawaii och att han tillbringade nästan hela året på resande fot, åkte från turnering till turnering och bara spelade. Det gav inga stora pengar, men stormästare behöver sällan betala för logi och mat under tävlingar, och det var uppenbarligen ett sätt att leva som fungerade för honom. Och med små kostnader kunde lite prispengar ibland höja levnadsstandarden rejält.

Bara några månader senare visste hela världen vem han var, och trots hur illa han behandlats av chess.com och många andra har han fortsatt klättra på rankingen och är han i dag rankad bland de 20 bästa i världen. Ett liv som kringflackande schackspelare passar uppenbarligen honom väl.

Här sitter vi i baren och försöker förstå vad det var vi just höll på med. Fotot togs av Johan Sigeman som också bidrog till den trevliga stämningen vid bordet.

Om några veckor är det dags för schacktävling igen. I Stavanger har Kjell Madland i många år arrangerat stortävlingen Norway Chess, ett av de få arrangemang som varje år lockar världens bästa schackspelare att mäta sina krafter mot varandra. En rimlig gissning är att det faktum att Magnus Carlsen deltar spelar stor roll för tävlingens dragningskraft, men det är ett oerhört fint arrangemang och de anstränger sig till det yttersta för att både spelarna och publiken ska trivas.

Förra året spelades Norway Chess i en herr- och en damklass, där allt var lika i de båda grupperna, inklusive lika stora prispotter. Detta gav berättigad uppmärksamhet, och i år är det samma upplägg igen. I herrgruppen spelar Magnus Carlsen (rankad som nr 1 i världen), Gukesh (världsmästare), Hikaru Nakamura (2), Arjun Erigaisi (4), Fabiano Caruana (5) och Wei Yi (8). Och bland damerna ser vi Ju Wenjun (världsmästare), Lei Tingjie (4), Humpy Koneru (6), Anna Muzychuk (8), Vaishali (16) samt den spansk/iranska outsidern Sarasadat Khademalcharieh.

Sex spelare i varje grupp som spelar alla mot alla två gånger, det blir något alldeles extra att följa.

Så här såg det ut i baren efter sista ronden i en tidigare upplaga av Norway Chess. Fabiano Caruana och Jan Gustafsson spelar chock mot Levon Aronian och en okänd stjärna.

I anslutning till Norway Chess spelas i år en öppen turnering som jag har anmält mig till. Förutom att få till en ordentlig schackvecka för min egen del så blir det väldigt roligt att följa superstjärnorna på nära håll. Det är visserligen ett gäng stormästare med i den turneringen också, men deras spelstyrka är långt ifrån den galaktiska nivå som de ovan nämnda. Kanske kan jag få chansen mot någon av dem, det vore kul.

Min tävling spelas över nio ronder på sju dagar och även om spelschemat är tight bör det även bli lite att se på vad Stavanger har att erbjuda i övrigt. Eller så blir det helt enkelt lugna dagar tillsammans med några ännu olästa böcker. En som garanterat är med i resväskan är Susan Polgars senaste bok ”Rebel Queen” med den oemotståndliga undertiteln ”The Cold War, Misogeny and the Making of a Grandmaster”. Hon har så många historier att berätta och om hon i boken klarar av att hålla distansen till sig själv lovar den mycket intressant läsning.